brände våra fotoalbum, askan glittra på stilla bilder
sista tiden från mig och dig och vintern då vi rista minnen
nu kommer inget bli som förr & den man älskar hatar en
varför ska man växa som människa när man faller tillbaka sen
frågorna blir bara fler, min tankekarta saknar steg
jag vill kunna följa vägen -men blir bara hatad mer
dagarna ser sämre ut, mitt sista strå är draget nu
jag kollar efter ljuset men den jag ser är bara du
är fast i depressioner, min kudde väger flera ton
har inte öppnat ögonen sen dagen då vi dela på oss
du lovade evig kärlek, jag viste inte att du menade
att jag ska vara den som älskar, den som ska få leva själv
dömdes till att få bära tårar, tystnade för att kväva lågan
försöker glömma bort, men det skaver när jag räknar åren
läker såren med tiden? frågan besvaras med ett andetag
för att svaret mötte väghinder, så vägen dit blev aldrig klar
lever ett obetydligt liv där jag försöker hänga kvar
hitta samspel med mig själv & lyckas vända blad
jag lämnar snart, är fast i längtan, lämnad svag med stränga krav
jag minns när jag bestämde mig för att vända kragen
blev ensam i ett mingel hav, vet känslan, jag har ingen kvar
försöker endå kämpa, i kramper mot mitt sinnelag
vill inte ha -någon, som jag kan skapa minnen av
försvinner bort från livet, med vinden mot en himmelstad
vet inte vart, men alla pratar om ett paradis
kan inte tolka sanning, istället blundar för att vara din
i drömmar kan jag vakna till -en röst som bara startar krig
jag viker av vid slutet, krossar klockan för att spara tid
bara skit i mängder -följer dagen som nattskenet
förblindar egoism, och döljer svaret i pannbenet
det skaver i samvetet, som lögner i samspelet
du dog i mina ögon precis som staden i backspegeln
©
