Lider utav
okunskap.
Därför har livet lämnat och blivit till en gåta som endast ingen kan svara på.
Därför ser jag, därför torkar, och därför tvättar jag ögonen som om dom vore glasrutor på ett torg eller på en kyrka mitt ute i vildmarken.
För att tänka till en extra gång, och ytterligare en gång till så har jag satt upp mitt mål,
som en tavla på väggen eller en påminnelse på telefonen för att inte glömma.
För: vad hade jag vart utan skammen? vad hade jag vart utan ingen?
Går det verkligen att vara helt ensam eller är det bara en myt för att få människor att känna sig
rädda och okunniga, stränga och olika jämfört med "perfektionen" och idealen som vi alla lever med som om det vore våran enäggstvilling eller bästa kompis, "hmm" vem vet,
tror nog att svaret endast går att hitta om man bränner alla böcker och läser sig själv istället.
Peace n Love/ Kharma aka Spiritism